— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.
Detta var tydligen Abu-Seïf. och hans män.
— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i ett privathus.
— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.
Detta var ungefärligen 18 öre pr man.
— Hämta hit åsnorna!
Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.
— Inte kunna de där bära oss.
— Sihdi! En af dem kan bära oss alla tre.
Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.