Men plötsligt hejdades jag av ett rop.
— Stanna! — Pengar!
I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.
Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare, som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig. Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.
Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej heller Halef.
Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt land.
— Här är det, sade föraren.
— Vem tillhör detta hus?
— Juveleraren Tamaru. Han har givit mig uppdrag.
— Gott! Här har du betalt och bakschisch — drickspengar.