Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han öppnade, sägande:
— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få se, vad jag kan bjuda på.
Det var verkligen högst ovanliga saker för orten.
— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd — och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?
— Dessvärre inte.
— Skada! Ett utmärkt snus. — Men ni röker?
— Gärna.
— Se här! Elva stycken. Dessa dela vi, ni får tio, jag tar en.
— Eller tvärtom.
— Inte alls.