— Nå, vi få väl se! Men kan ni gissa vad som finns här i krukan?
— Kan inte.
Han räckte mig en kapsel och jag luktade.
— Ost!
— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.
Jag kunde inte neka honom nöjet att smaka på. Och snart åto vi båda.
— Jag är från Sachsen och heter Karl May, sade jag.
— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han. Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. — Känner ni så'nt där slags folk?
— Åjo, det reser kring bra mycket.
— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff. Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.