— Håll in djuret själv!
— Me — — ed — — vad?
— Med tygeln och foten.
— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade
Albani ängsligt.
— Då måste ni hålla er kvar tills djuret stannar av sig själv.
— Men — — jag — — ka — ka — kan inte an — andas!
— Håll bara munnen öppen! Då får ni nog med luft!
Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.
Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln. Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.
— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd än våra tre djur tillsammans.