— Jag vet inte om han vågar åtaga sig detta. — Delylerna äro ju ett slags ämbetsmän som utses av vederbörande.
— Men vem skulle väl kunna hindra honom att gifta sig och att medtaga hustrun på pilgrimsfärden. Och att sedan gifva henne fri?
— Nå, detta kan ju vara sant. — För min skull må han gärna göra det, om du så anser nödvändigt. Han är ju dessutom en fri man, och du ha därför att vända dig till honom själv.
Det var en formlig njutning att vid dessa mina ord betrakta min gode
Halefs ansikte. Han såg alldeles förbluffad ut.
— Vill du gå med på detta? sade scheiken till honom.
— Törs jag kanske be att se flickan först?
Scheiken drog på mun och svarade:
— Vad kan det egentligen tjäna till? Om hon är gammal eller ung, ful eller vacker betyder ju i det här fallet ingenting. Du skall ju sedan ge henne fri!
— Äro benaht el arab — arabernas döttrar — lika med turkarnas däruti att ej få visa sig?
— Nej, arabernas döttrar visa sina ansikten. Och du skall få se flickan.