På en vink reste sig en av männen i tältet och lämnade detta. Efter en stund kom han tillbaka med en kvinna vars likhet med amazonen var påtaglig och gjorde att man kunde taga henne för att vara dennas dotter.
— Där ser du henne, sade scheiken. — Titta nu!
Halef underlät inte att begagna sig av denna tillåtelse. Det var en fullväxt, mörkögd skönhet på cirka femton år.
— Vad heter du? frågade Halef henne.
— Hanneh, svarade hon.
— Dina ögon glänsa som månsken — nur el kamar — dina kinder äro sköna som blommor — zahari — dina läppar glöda som römmahm — granatäpplen — och dina ögonhår kasta skuggor som akasiablad. — Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Davud al Gossarah. — Om jag kan, så skall jag uppfylla din önskan.
Även Halefs ögon lyste i denna stund inte blott som månsken utan som nur esch schemms — d.v.s. solsken. Han talade blomsterspråk. — Kanske stod han nu vid kärlekens kritiska avgörande.
Flickan avlägsnade sig och scheiken frågade:
— Hur låter ditt beslut?
— Fråga min herre. Om han inte har något däremot skall jag uppfylla din önskan.