vid hennes slätters blåst
och hennes norrskens polljus
vi svära som en man,
ja svära såsom tvänne,
att gripes Svea an,
ska’ vi försvara henne.
Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.
KONKURRENTRUINEN.
Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min födelsestads krönika.
Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.