Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man kunnat vänta sig, en succès de rire; men så hade ock hela vårt uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.
Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer af la crême de la haute volaille utfärdat det poetiskt stiliserade uppropet i våra spalter (af naturliga skäl icke i vår — hm! — kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft (hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).
Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom knappnålsbref och fotografiramar af papier-haché. Den unga blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.
Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på måfå antyda en och annan.
Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr. En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.
Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på det mest artistiska sätt.
Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan, där deras nit (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det »Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick på lina.
Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:
Vid hennes vårars frost
och somrars brist på solljus[2],