Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till grannstaden för att söka anställning i sitt fack.
Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.
Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna sig, när han tänkte på hur han blifvit behandlad. Sterbhuset är det inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg sig ha råd till sådant nu.
Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring önskas.»
Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»
Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort till Jakob det symboliska ordet »Kom».
Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade, numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras lefnads lycka.
KARNEVALSYRA I FOSTERLANDETS TJÄNST.
Den akademiska ungdomen, hvilken gärna till den icke studerande allmänhetens förfång söker tillskansa sig de mest hårresande privilegier, betraktar sig bland annat som själfskrifven och oupphinnelig arrangör af karnevaler. Att denna ära kan göras nämda ungdom synnerligen stridig, skall här på ett otvetydigt sätt bevisas genom en ur ett aktadt platsorgan hämtad redogörelse för en glansfull festivitet i min födelsestad, en tillställning som de respektive studentkårerna både i det Uppsala, där de ystra vindarna blåsa, och i det Lund, där de härliga lagrarna gro, torde få svårt att göra efter. Saken tilldrog sig för åtskilliga år sedan men lefver i grönskande minne. Jag öfverlämnar ordet åt
DAGSPOSTEN.