Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.
I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega, hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor (manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.
Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma ett intryck.
Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.
Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.
Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös tillbaka till sin punsch.
I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar. Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.
— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel, som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan till vaktkontoret.
Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade: »Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»
Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.