Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.
Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling. För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där fick jag för eldgaffeln!
SANNINGEN OM DE DÖDA.
Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse; men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin veta eller mäkta utfundera, men — de mortuis noll nota bene! Detta hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.
Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale chef.
Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob några upplysningar i förstugan.
Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa, men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt, tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.
På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till att prenumerationen ej förnyades.
Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare karakteristik af den hädangångne.
»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja, blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den egenskapen var han känd i slott och koja.