Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt, käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.
Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt, att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära frack, åtminstone inte den fracken.
Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol, som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer», som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.
Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det intryck det skulle frambringa.
Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger, tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende, ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik ställer på en offentlig person.
Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och Transvaals öde.
Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen skref och skref.
Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:
— Hvad sitter reportern och väntar på?
— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan värdighet.