Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad. Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en försmädlig uppsyn.
När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar, som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus, med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.
Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera tidpunkten.
Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.
INTERVIEWARENS DEBUT.
I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.
Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda partimänniskor kunna förvärfva.
För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.
Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.
Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.