DEN HVITA MÖSSAN.
Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets afgörande kriser inspirerar oss.
Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.
Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar, hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina hufvudplagg.
Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.
Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare läroboksupplagorna.
Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du, minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.
Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara tre bockar, och så många får man ha eller rättare bör man ha, för att det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.
Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte. Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med oss.
Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.