TYNGDLAGEN OCH VEDERGÄLLNINGENS LAG.
En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa, hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess förflutit, ännu icke hunnit repa sig.
Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa, hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion». Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.
Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras afslutad.
Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen. Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t. ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.
Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.
Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan var Halkéns’ moral.
Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de, Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern, som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln, störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan. Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln. Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?
Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent gjorde bedräglig konkurs.
Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.