Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:
Här du står ibland oss, gamle Henrik,
alltid lika älskad, lika vänrik!
— — — — — — — — — — —
Hvita skägget öfver hvita slipsen,
så vi vilja minnas Henrik Ibsen.
Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger» (extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren, hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm? Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken är ju, att det blir slut på dem.
Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig. Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära, simmade i rörd stolthet.
När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen, Kristiania» och fingo omedelbart svar:
»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»