»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»
Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.
Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog, hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt fördrifvas.
Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).
— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!
Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast afkläda sig sin värdighet.
En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare, som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet. Därpå skildes man i fröjd och sämja.
Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde bidraga till dramats glans och framgång.
Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen, och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.
När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog. Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.