Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom inrättandet af en fontän midt på torget.
Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.
Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering, till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett hedersamt omnämnande i något af platsorganen.
Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.
Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.
När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot Lagom sött blifvit bruten, befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan. Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.
Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från Stadshotellet i morgongryningen.
Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla ytterligare planer till samhällets förskönande.
NÄR VI DÖDA VAKNADE I LANDSORTEN.
Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från Dagspostens redaktör af följande lydelse: