STORSÅNGERSKAN PÅ GENOMRESA.
Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.
Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få skåda en slik fågel och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje, upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna egenhet.
Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut, framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens hyllning.
Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.
Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan, tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan. Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt konterfej.
Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.
— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.
— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.
Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad: