— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?
— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.
— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte värdigas vilja sjunga en liten stump?
— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde olust att fortsätta samvaron.
Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.
— Nej, men ni har sjungit — utbrast han med patos, i det han finkänsligt reste sig.
— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...
Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i dag, att den varit gästad af henne.
RAFAELS JUBILEUM.
Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.