Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.

Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden, utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt, hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit vårt lands förtjänta män.

Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting (»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som begagnades vid undervisningen.

Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och »Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som komma skulle.

Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan, hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva, bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum, hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten ovation.

På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel kollation på Stadshotellet samma afton.

Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening. Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår. Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af rörelse kväfda tacksägelser.

Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens tillnärmelsevis beräknas.

Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet från fjärran hade en imposantare affattning:

För din skull drickes det och äts