ock här uti United States.
En hälsning bringas dig i dag, o,
från anförvanter i Chicago.
Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar, som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet reciterade till hans ära:
Ditt lif har hunnit till en allvarsstund,
du står på tröskeln mellan tvänne halfår.
Nu löfvar sommarn dina drömmars lund,
ty aldrig var din ungdomsvår en kall vår!
Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.