Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha blifvit den man är?

Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.

På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo följande kungörelse:

»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra, nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal (teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare, som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga följderna.

Diskussionskomiterade.»

Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt. Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt täta raderna af rottingsstolar.

Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.

Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad intresseväckande diskussionen.

Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben. Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock, och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima. Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.

— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren, när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju, att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta, om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom, ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning, möjligen äfven i räkning med hela tal.