Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt, som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna på den upphöjda valplatsen.
Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget, som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade därefter församlingen, om den behagade yttra sig.
Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:
— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...
Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot estraden.
— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.
— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. — Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...
— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var så god, Ottoson!
— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga. Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg nedlagts på förslagets utarbetande.
Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det var något tillfredsställande.