Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin värdighet att genmäla något.
Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:
— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet? Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att Blendas döttrar ännu lefva!
Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll oentusiastisk.
Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog följande resolution:
»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla därefter.»
Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.
Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om »Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi elsker», och den blef det också.
DE TVÅ PÄLSARNA.
Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.