I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.
Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.
Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af från annexförsamlingen invandrade landtgummor.
Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck. Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.
Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.
Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor. Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.
Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.
Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets förkunnare.
Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex. förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i prästerlig dräkt. Honom skulle ingen ertappa med några gråa pantalonger, särskildt inte rutiga.
Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.