Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och började resigneradt afhandla yttersta domen.
Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge, kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.
Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut, hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig, född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.
Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående. Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta, i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.
JAKTEN EFTER VITSEN.
Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag — det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv, alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.
Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna »Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå till lifvets allvar.
Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid, men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse. Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan, ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en aktad medborgares gråa hufvud.
Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så kvickt.
Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G. T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare, som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom resolut, när det var öfver, och började hotande: