— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon spiri ...
Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:
— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen, misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot era ordenslöften!
Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:
— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt frambrytande böjelse för supsånger! Olycklige!
Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.
Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök, åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:
— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?
Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.
Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter, frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande uppgift.