Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett. Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens kvickhetsblixtar.
Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade på honom en söndag och utbrast gemytligt:
— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor brukade lägga!
Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.
— Den gick häller aldrig ut ...
Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom räckhåll.
Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta förvärrade hans tillstånd.
Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för att spörja:
— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?
— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den enerverade städerskan.