Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra. Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla, att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.
Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper, under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat två mandlar i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.
Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök, afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.
VÄRLDENS VÄGAR.
HUR LAVINER UPPSTÅ.
Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör gör helt om framför en husrad?
Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n. Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.
Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.
Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan, men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska och började leta. Hon kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.
Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken, som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder, hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna skatten.