Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu hade i behåll i det allmännas tjänst.
De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet, men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.
Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression. Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur, försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.
Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för — han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.
Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför, och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.
Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.
HERRN MED DET DÅLIGA HUMÖRET.
Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten, och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person, som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt, denne duglige, om än aflidne teaterskribent!
En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.
Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i förbittrad ilska snösörja omkring sig.