Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två personer.
— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.
— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som resultat af någon allvarlig tankekombination.
— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig, så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för ...
— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad, i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i Karl-Augusts praktfulla storm.
Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:
— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är recensent, Huck!
Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma, och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt! För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur, känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i stämman jag föreslog Karl-August:
— Var snäll och be mig stiga in!
Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som var okunnig om hans yrke.