Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och sporde därför blygt tvekande:
— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?
Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade någon särdeles omfattande utsikt.
— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen, den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina herrar!
— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag med en frisk och naturlig uppriktighet.
— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag, hycklande okunnighet.
— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark, hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig och andra ynglingar uppe på syndafloden.
Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag önskade, att jag aldrig blifvit född.
Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt »hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss sympatiska. Utan om sig och sitt.
— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex. till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår ... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt känner igen mig?