Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar, slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar, jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion, för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla verkliga hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.

— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet. Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant. »Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty hennes mor var Svea Vindhäll!

Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk, få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.

KÄRLEKEN UR FÖRLÄGGARSYNPUNKT.

Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående), syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif. Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd, eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.

Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig. Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400 trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning, ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket hade jag trott mig om, men knappast det! Det plägar ju verka synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?