Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.
Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål, äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.
Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras», meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än aldrig så ljufva.
Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och döda Göransson.
Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet, och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.
— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.
— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.
— En roman — fortsatte jag.
— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.
— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.