— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...
— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n, men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...
Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och började bläddra i telefonkatalogen.
— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så ber jag att få veta det med detsamma.
En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk. Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:
— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min familj skall väl också lefva ...
Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:
— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med hvarje ny upplaga ...
— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar den om i korthet?
— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...