— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så fort herrn kom in. Hur är hans ställning till henne? Blir det något af?
— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon hon i boken — bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...
Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.
— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken» som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget »kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten, unge man. Jag har brådtom. Adjö!
Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst yttrade:
— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.
GLUNTENS EPIGONER.
HÄNRYCKNINGENS STAD.
Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga elden på den apolloniska yrans altarhärd.
Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem som upptagit den.