Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna, bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning. Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. lutum, gyttja), från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes utgöra den ende trafikanten.
— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?
— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha — ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och gå genom Skytteanska ...
Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en sällspord värme.
Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget och öfvervägdt:
— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta fluidum på grund af dagens betydelse?
Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed sammanhängande gästfrihet!
— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk ton.
— Affärer? Här? Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.
Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.