— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och hvad vill du dem för rästen?
— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris skall lifva upp mig.
Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen, hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.
Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».
— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var det »Bort med studenterna»?
— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja, man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så där vidare ...
— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller indirekt?
Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.
— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det allra närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis, att alla blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern, som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap, sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna. Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...
— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.