— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. — Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men hvem vet, ett annat år kanske ...
Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.
— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?
— I världen, men inte af världen — förkunnade den anropade mildt högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...
— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.
— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.
Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den apollinariska yrans altare.
KANDIDATEN PÅ RUTSCHBANAN.
Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick mustascher och gick öfver på Hamletssidan.
Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten, kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.