I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare kretsar, så som det plägar gå.

Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.

Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli trodd ...

— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.

Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro tämligen komprometterade förut.

Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.

Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst samt violett silkesnäsduk innanför västen?

Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra, liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.

Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.

Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd, annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett (taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.