Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.
Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet: »Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han satt kvar på den nämda taburetten (nåja, satt var kanske för starkt uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?
Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring icke kunde anses afslutad.
Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för. Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.
Det var detta som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl, ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!
Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade vi med nöd på professorerna.
Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»
Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.
Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och för rästen hade ämnet sina bittra sidor.
Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...