Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta, plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert, som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville, skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus, där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att hans lifsverk skulle gro och blomstra.

Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen efter en ädel olyckas bäska kalk.

Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt umgänge i andra samhällsklasser.

Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen, rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han förstod att göra sig gällande ändå.

Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han var dess sol och centrum.

Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam bränvinsbas, som yttrade:

— Kandidaten får bestämma.

FRIBERGS EXAMENSFEST.

Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet. »Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»

Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i världslighetsströmmen.