Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess — i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana. Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade slumra ibland.
Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.
Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till hans betraktande.
Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga ett monumentalt anslag af följande lydelse:
»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt: Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»
Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på kyrkportalen i Wittenberg.
Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.
Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse, Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en respektfull afund.
När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända, mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp. Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.
Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade landsmännen välkomna.