— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma — men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista. (Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? — (Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan, men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans. Hej på er, landsmän!
Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom, och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.
Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.
Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående, om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han, att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att något hvila sig till morgonmålet.
Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej, Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina gäster i det sista.
— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag bjuder.
Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade: »Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på det slingrande tåget bakom sig.
Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt. Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.
När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes mumla för sig själf:
— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!