[39] Äfven för den följande något för speciela utflygten anhåller författaren om benägen tillgift—hellre än han utelemnar den.
[40] Af den manliga befolkningen öfver 20 år lefver i riket i dess helhet mer än en tredjedel ogift, men särskildt i Stockholm betydligt öfver hälften, och qvinkönet är härvidlag ännu sämre lottadt. Så länge detta förhållande fortfar, kan man utan öfverdrift påstå, att alla sträfvanden till sedlighetens höjande i hufvudstaden skola gagna till intet; eller snarare till mindre än intet, ty, om såsom nu alla bättre krafter äro upptagna af ett välment, men enligt sakens natur ofruktbart ifrande mot osedligheten, blir utsigten för mera genomgripande åtgärders vidtagande härigenom tydligen förminskad.
[41] Rörande frågans medicinska detaljer, se t. ex. den lilla skriften Lagen för Folkökningen af Mrs Annie Besant, sv. öfv.
[42] I skriften Svar till mina Granskare.
[43] Enligt denna åsigt skola de yttre tecken, af hvilka den process åtföljes hvarigenom den qvinliga organismen göres mottaglig för befruktning, icke, såsom man förr trott, utgöra ett förberedande moment i denna process, utan tvärtom vara att betrakta såsom dess afslutning, eller snarare som ett efterspel, af hvars uppträdande man t.o.m. kan sluta, att den för konception gynsamma tidpunkten fått gå förbi, utan att befruktning derunder egt rum. Är denna uppfattning riktig, och vissa fakta inom obstetriken och gynekologien sägas tala härför, skulle följaktligen tiden omedelbart efter menstruationen företrädesvis vara den, under hvilken äktenskapligt umgänge kunde ega rum, utan att makarna behöfde frukta en ovälkommen tillökning af sin familj. Tyvärr herskar på hela detta område ännu mycket dunkel, hvilket måhända ej skall kunna skingras, förr än qvinnorna mera allmänt än nu sjelfva egna sig åt medicinska studier, en sak som bland åtskilliga gynekologer är ett ifrigt eftersträfvadt önskningsmål.
[44] Man skulle kunna invända, att läkare, hrilka i sin praktik så ofta hafva att sysselsätta sig med följderna af en alltför oinskränkt fruktsamhet, mera sällan rådfrågas om sättet att förekomma en sådan, åtminstone af personer tillhörande de fattigare klasserna. I detta senare fall torde dock ett motsatt förhållande ega rum med utöfvarne af ett med läkarens beslägtadt yrke, hvilket också förutsätter en viss grad af medicinsk utbildning. Jag menar den vigtiga, öfver hela landet spridda klass af qvinnor, som biträda vid förlossningar. Dessa komma under utöfningen af sitt kall i beröring med snart sagdt alla barnaföderskor i landet. Det vore då för dem en lätt sak, derest icke sådant af den allmänna meningen eller dem, som gifvit sig ut för att föra dess talan, stämplades såsom misstänkt eller förkastligt, att åt dessa sina patienter, hvilka både äro i största behof af och antagligen äfven mest mottagliga för detta slags lärdomar, meddela sådana upplysningar, som kunna sätta dem i stånd att undvika ett allt för ofta förnyadt hafvandeskap. Iakttoges detta, skulle man måhända mindre ofta få höra omtalas den sorgliga handtering, hvilken nu af åtminstone några medlemmar (antagligen de sämsta) af detta stånd i smyg bedrifves, men uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall kommer under allmänhetens ögon och lagens dom.
[45] Ett dylikt, mycket omtaladt rudiment är t. ex. blindtarmens masklika bihang, som hos menniskan och flera andra vertebrater är till alls ingen nytta men stundom till skada för organismen (inflammationer deri förorsaka ej sällan döden), hvaremot det hos andra djur uppnår samma storlek och eger lika stor betydelse som sjelfva magsäcken.
[46] Man skall måhända vilja frånkänna mig rättigheten att tala i religionens namn, sedan jag nyligen i tidningarna varit upptagen på listan öfver de personer, hvilka på ett möte i Stockholm lära hafva varit med om att, såsom det heter, söka "afskaffa gudsbegreppet". Mina yttranden vid detta tillfälle gingo emellertid endast ut på, att förorda fördragsamhet mot och så vidt möjligt samarbete med olika tänkande. I hvarje fall har jag aldrig uttalat något tvifvel om den kristna moralens principiela sanning, hvilken jag tror mig skatta lika högt som någon. Men visserligen hyser jag den åsigten, att denna moral både kan och bör grundas på ett allmängiltigare och derigenom fastare underlag än de trosföreställningar, som hos vår religions stiftare åtföljde och till en del äfven uppbar densamma. Det är sant, att några bland dessa trosföreställningar (långt ifrån alla) än i dag omfattas af flertalet menniskor, åtminstone i vårt land. Men endast undantagsvis eger denna tro den värma och uppriktighet, hvarigenom den skulle kunna bli en pålitlig ledstjerna för deras sedliga lif. Detta är derför merendels lika obestämdt i sina principer som vacklande i sina yttringar, emedan dess verkliga grund helt enkelt är vanan att handla på samma sätt som alla andra, men vanan påtagligen endast i vanliga fall kan leda oss till det rätta. Jag fruktar också ej att göra mig skyldig till en ohållbar paradox, då jag påstår, att åtskilliga fritänkare, t. ex. våra dagars positivister (huru mycket än må vara att invända mot Comte's system) äro långt uppriktigare och derför också mera verksamma kristna, än mängden af dem, som pryda sig med det kristna namnet.—
En utförligare framställning af hvad här endast kunnat antydas finner
man i J. S. Mill's religiösa och moraliska skrifter t. ex. afhandlingen
Om Friheten samt de ännu ej på svenska utgifna Utility of Religion och
Utilitarianism.
[47] År 1867 utgjorde antalet 0-10-åriga omkring 1,036,000, det dittills högsta antalet, hvilket sedan under ett helt årtionde icke på nytt uppnåddes.