Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben, glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon, små, men ofantligt pigga och vakna.
Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin jemlike i bildning.
Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och talade finska.
Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben, hvilken endast i tjensteärenden — så att säga officielt — tilläts inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.
Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga landsmän.
O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.
Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och andra mer eller mindre mythiska personligheter.
Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.
Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat. Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur. Han för sin del hade nog varit med om värre.
Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af en stor sjöfogel.