Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till boet.
Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen upp i trädet, der boet var bygdt.
Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.
Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.
Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.
Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad och sålunda gjorde slut på roligheten.
Bland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William Anilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland de äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en, som inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att Anilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade ju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett och hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de inte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.
Någon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som redan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde någon kritik af sina historier.
— Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar — lydde det vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter. Det var slut ända till nästa lördag.
En annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans tillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde han heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det skarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till last.