Så fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan tillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens vård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i helgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran ovanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med ett par flaskor s.k. cognac.
Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något riktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins äfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet äfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från hemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal om hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.
De fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan lefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre fans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med alltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur och kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.
Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och klent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för att sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle man nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land, der man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.
Men en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu inte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med de andra.
Han kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk att längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den dollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få frysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då åtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.
Då blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden full med ovett.
— Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just som du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och ingen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du blir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till Finland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara arbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och — ja, nu hurra vi gossar!
Och gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på andra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam öfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.
Och jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula — men det blef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i vildmarkerna.